Inledningsvis i denna fas dominerades bergshanteringen av självägande bönder med betydande huvud- eller biinkomster från bergsmansbruket. De tog också själva aktiv del i transportsystemet som behövdes för driften av ugnar och hammare och de färdiga produkterna. Redan under medeltiden var älven en viktig transportväg i järnhanteringen.
Den utveckling som tog sin början i och med Sala silvergruva från 1100-talet och de nya stora bruken främst under 1600-talet kom i än högre grad att beröra människorna i bygden. Kontakterna mellan områdets olika delar och mot yttervärlden ökade och kom att sätta bestående och betydande spår i områdets natur och kultur.
Till de många bruken i området gick årligen tusentals malmforor från de utanförliggande gruvorna i Dannemora och Norberg samt de många gruvorna i bygden. Än fler var kolfororna från kolmilorna i bygden. Tusentals lass kol från omkringliggande skogar och malm från oftast mer avlägsna gruvor gick till varje bruk under vinterhalvåret. Därtill transporterades bland annat ved och timmer till bruken och gruvorna samt tackjärn till hyttorna.
Produkterna i form av bland annat tackjärn och färdiga produkter såsom ankare och annan materiel till krigsmakten transporterades till utskeppningshamnar i Gävle och Västerås. Bland alla inblandade utgjorde själva bruksarbetarna en minoritet av alla berörda. I exempelvis Gysinge fanns en period 50 bruksarbetare samtidigt som totalt 3 000 människor behövdes för brukets drift. Vallonerna är kända för sin insats som smeder och annan hyttpersonal. Men faktum är att än fler valloner deltog som kolare och skogshuggare.
Alla dessa transporter, med dåtidens mått ofta av ansenlig längd, innebar möten mellan människor i skilda delar av området, länkar mellan människor som bidragit till att forma bygdens kultur. Men det var inte bara möten mellan människor som i urminnes tider stammar från bygden utan också möten mellan olika kulturer.
Redan under medeltiden fanns yrkesskickliga tyskar med i bergshanteringen. Från 1500-talet under Gustav Vasas tid kom en ny våg av tyskar. De var det främsta inslaget i svensk järnhantering fram till början av 1600-talet. Fler och ännu viktigare för utvecklingen än tyskarna var valloninvandringen från Belgien. De kom först till de Norduppländska bruken, varifrån deras teknikkunnande spreds vidare i området.
Mötet med dessa skickliga yrkesmän på olika nivåer och under olika tider har satt djupa och bestående spår i områdets tekniska och kulturella utveckling. Tydligast ser man detta i spåren efter den härskande klassen på bruken, oftast av utländsk härkomst. De skapade herrgårdskulturen, den speciella bruksherrgårdstypen med parklandskap samt en vacker byggnadsstil och inredningskonst. Bebyggelsestrukturen har upprätthållits in i våra dagar och på många platser i området är bebyggelsen än idag präglad av detta mönster.
Den tekniska landvinning, innovationskulturen, som bergshanteringen i området medförde måste också nämnas i sammanhanget. Exempelvis grundade Christofer Polhem, den svenska mekanikens fader, Stjärnsunds bruk och inte långt därifrån i Klosters bruk verkade det mekaniska snillet Gustav de Laval. Vid Edske masugn utfördes den första lyckade Bessemerblåsningen, som kom att revolutionera stålindustrin världen över. I Gysinge togs år 1900 världens första elektrostålugn i bruk. Sist men inte minst måste Louis De Geer nämnas som grundaren till de uppländska 1600-talsbruken och avgörande för valloninvandringen. Han brukar kallas den svenska industrins fader.